Från osynlighet till nyttofokus
AGENDA FÖR EA Ska EA-arkitekten göra delar av vd:ns jobb? Affärsutformning och ledningsfrågor har kommit upp ganska nyligen på agendan i arkitektkretsar. Det är en agenda som har skiftat under decennierna.
Intresset för arkitektur har skiftat genom åren. Idag pratar många om affärsmöjligheter, innovation och utveckling utifrån ett ledningsperspektiv. Vissa menar att arbete med arkitekturen ska utgöra bryggan från ägarnas strategi till denna strategis operativa genomförande. Jaha, arkitekten ska alltså göra delar av vd:ns jobb, svarar andra.
Eftersom vi har haft förmånen att jobba i en miljö där verksamhetsövergripande arkitektur varit intressant sedan 1982, kan vi också kosta på oss lyxen att reflektera över trender och tendenser.
Under 30 år har mycket ändrats, hela ”samhällstakten” har ökat med, och tack vare, tekniska landvinningar. Till exempel skrevs 1982 många brev för hand. Idag har vi inte ens tålamod att starta datorn för att läsa e-post utan ”måste” ha den i telefonen.
Inte många av oss skulle finna sig i 1982 års informationstillgång, -hastighet och -tillgänglighet. 1982 fanns inte intresset för arkitektur och nästan 30 år senare har behovet av att få ordning på arkitekturen aldrig varit större.
Vad har egentligen hänt och kan vi lära oss något av vår samtidshistoria?
80-tal: Finns det en verksamhetsarkitektur?
Tidigt i arkitekturlivet – och nu skriver vi 1980-tal – var det inte många som ens såg arkitekturen. Visst var det jobbigt att ställa om produktionen, rationalisera och att göra verksamhetsförändringar med den applikationsportfölj man hade då, och visst, det var inte särskilt effektivt med flera system som hade samma eller närliggande innehåll. Men det gick bra ändå och det var inte så mycket klagomål.
Därför var intresset för verksamhetsövergripande arkitektur i allmänhet svalt, i synnerhet från it-beställarhåll. De få som hade blicken för det fanns oftare på tekniksidan och satt och undrade över hur man förklarar att det faktiskt finns en arkitektur. Trots att ingen kände sig manad att vårda den.
Fast arkitekturproblemen var i och för sig mindre än idag när datalagring och vissa it-funktioner var mer centraliserade. Dessutom var dataadministration (DA) ganska populärt under 1980-talet. DA var ett tidigt, fast väldigt detaljerat, arkitekturarbete uppmuntrat av de data dictionaries (metadatabaser) som fanns i de samtida utvecklingsverktygen. Men få lyckades förklara nyttan med detta just på grund av att utgångspunkten var detaljerade it-frågor. Sådana saker får ju inte många ledare till att investera.
Under den här tiden var ju den moderna ledaren upptagen med att platta till de höga pyramiderna till små bolag. Människor som vårdar ett svårbegripligt, och dessutom centralt, dictionary stämde inte med dessa ledares idéer. På 1980-talet var en arkitekt alltså en detaljist som hade svårt att motivera sin existens.
De arkitekturfrågor som haft mest fokus har skiftat under decennierna. Det kan också ses som en utveckling av arkitekturmognaden.
90-tal: Visa mig hur den ser ut
Det var egentligen på 1990-talet som fler började inse att det fanns något osynligt som störde. Inom arkitekturutbildningen var det nu störst intresse för att synliggöra arkitekturen – att beskriva den för att påvisa att allt inte var som det ska. Och intresset var inte längre att visa på ineffektiv systemutveckling – den frågan hade ivrare för objektorienteringen redan lagt beslag på. Utan snarare att verksamheten hade fel stöd ur ett helhetsperspektiv – en arena som objektorienterarna inte tog tag i.
Det var under den här tiden som BPR (Business Process Reengineering) var ultramodernt och processerna skulle lyftas fram, mätas och styras. BPR gick tvärs genom verksamhetens funktioner och synliggjorde snabbt struktur- och kulturproblem. Funktionerna Försäljning, Produktion, Inköp och Kundreskontra kunde ha vitt skilda uppfattningar om begrepp som produkt och kund samt vilka verksamhetsregler som hörde ihop med dem.
Härur föddes flera verksamhetsarkitekter – det var personer som stötte på dessa problem och kände att det måste finnas bättre förutsättningar för processutveckling.
Därmed började bra arkitekturdesign att efterfrågas. Man gick på kurs för att lära sig göra den rätta arkitekturen – den som med kirurgisk precision skulle vara den perfekta plattformen för all framtid. Och den skulle passa min unika verksamhet. Så arkitekten skulle vara den som ingående kunde förstå, återge och åstadkomma under med sitt trollspö.
1990-talets uppfattning om en verksamhetsarkitekt var alltså modellerare, analytiker och designer. Och efterfrågad, åtminstone i några kretsar.
Millennieskifte: Hur jobbar jag med den?
Strax innan millennieskiftet har ett mer utbrett behov av arkitekturarbete växt fram och i många organisationer finns någon eller några eldsjälar som redan har börjat. Det är då metoderna behövs. Ska man jobba i gattet mellan ledningen, den operativa verksamheten och it-utveckling så behövs processer att arbeta i.
De första ordnade metoderna fanns i sin linda för 10-12 år sedan och en tid senare kom de första bra böckerna för detta hantverk. Många startade som deltidsarkitekter och deras metodkunskaper uppmärksammades snabbt av krav- och utvecklingsprojekten. Projekten lade nästan helt beslag på dessa specialister på gapet mellan verksamhet och it. För att skapa arbetsro till att också kunna ta sig an helheten formades särskilda arkitekturgrupper.
Men att föra in en ny yrkesgrupp och forma en grupp organisatoriskt kostar. Och den kostnaden måste kunna motiveras för cheferna.
Nästa behovstrend blev alltså att kunna förklara nyttan för dem som bestämmer. Och det har aldrig varit lätt. För något som alla tjänar lite grand på, och som är allas ansvar att förbättra, är lätt att prioritera ner. Arkitektur är bland annat att arbeta med helhetsperspektiv, att sträva efter att ta initiativen i rätt ordning och att tänka långsiktigt. Att de målen inte stämmer med alla ledares värdegrund har flera fått uppleva.
Arkitekten måste alltså bli bättre på att identifiera och sedan lära känna och förstå sina kunder. Det är arkitekten, och inte ledningen, som har bevisbördan att förklara varför verksamhetsarkitektur är viktigt i verksamheten.
00-talet: livet som arkitekt
Med metodkunskap, vissa erfarenheter och en bräcklig organisatorisk existens börjar vi ändå skönja en vardag för denna nya yrkeskategori. Projektbeställare, it-chefer och andra kontaktytor börjar vänja sig vid att någon tänker i mål som är längre och vidare än vad varje projekt mäktar med – eller fått mandat till.
Det är som om marathonloppet har kommit igenom Klara och Färdiga och har börjat sitt Gå-läge under 2000-taletes första decennium. Och det var just hur vardagen ser ut och hur man jobbar med sin ständiga arkitekturförbättring som då stod högst på agendan.
De som startade tidigt med att skapa organiserade arkitekturgrupper har nu över tio års erfarenhet från utmaningar med prestationsmätning, omorganisationer, chefsbyten och teknikskiften. Vissa arkitekturgrupper finns inte kvar eftersom de organisatoriska frågorna blev övermäktiga – eller alltför intressanta: ofta har styrnings- och mandatfrågor fått så stort utrymme att det funnits för lite energi kvar till att skapa användbara resultat.
Flera arkitekturgrupper har lagts ner på grund av att ledningen inte insett hur de kan få sin börda eller oro lättad av arkitekterna. Eller vanligare – att de inte fått det förklarat för sig.
Trenden framåt: upp till bevis
Det har aldrig satsats så mycket på arkitektur som nu. Senast om ett par år kommer man att vilja se resultatet från dessa satsningar. Så nu och framåt handlar det om att överleva som arkitekt.
Det räcker inte att kunna sälja in sig, göra snygga och allmängiltiga modellmönster. Det räcker inte heller att ha fått mandat (arkitektagent 007 med rätt att vara petig i projekt). Man måste våga ta ställning – inte bara i kraft av mandatet utan för en arkitekturutformning. Kunna driva på och – framför allt – visa på resultat. Man behöver vara med tidigt i utvecklingsinitiativen – såväl i affärsutveckling, annan verksamhetsutveckling som it-utveckling. Och också våga vara den som tar initiativet.
Utbildningen till verksamhetsarkitekt i Sverige fyller 20 år i år. Redan 1991 avslutade de första arkitekterna sin utbildning. Är det då dags att handla på systemet? Nej, skämt åsido: nu är det dags att alltid agera vuxet.
2011-10-24: Håkan Edvinsson och Peter Tallungs