Maximera innehållet – men snåla med bläcket!

Om vi ska göra riktigt bra modelldiagram bör vi behärska uttrycksmedlen. Grundläggande är hur vi dimensionerar linjer, typsnitt och färger.  Den kände amerikanske grafikern och statistikern Edward Tufte har skrivit en serie böcker om hur man använder grafik för att förmedla data, information och kunskap. Han förespråkar en minimalism i uttrycket.

Edward Tuftes idé om maximal information med minimal mängd bläck

Edward Tufte menar att varje uns bläck i en graf ska finnas där av en anledning. Om den inte tillför någon information ska den ovillkorligen tas bort.

Först och främst ska allt som bara är dekor bort. Sedan ska vi använda så tunna linjer som möjligt. Färg ska vi bara använda då den verkligen har betydelse, och då i så ljus nyans som möjligt. På så sätt finns det inget som skymmer och våra grafer blir tydligare. Vi nyttjar då de grafiska uttrycksmedlen effektivt och ändamålsenligt för att förmedla informationen.

Däremot då det gäller innehållet, det vill säga vilken information som förmedlas, förordar han motsatsen till minimalism. Vi ska kombinera så mycket kunskap som möjligt i en graf. Det är då en graf blir riktigt intressant. Alla riktigt intressanta grafer sammanför och kombinerar flera olika dimensioner.

Tufte har infört begreppet ”Data-Ink Ratio”, det vill säga en tänkt kvot mellan det bläck som verkligen förmedlar någon data i en graf och den totala mängden bläck som använts. Den kvoten ska hållas så hög som möjligt. Det innebär att vi ska anstränga oss att få in mer data, information och kunskap i våra grafer utan att använda mer bläck än vi behöver. Likaså ska vi försöka minska mängden bläck utan att förlora information.

En onödigt stor mängd bläck kan betyda onödigt tjocka linjer, för mycket svärta i linjerna, onödiga linjer eller detaljer som inte fyller någon funktion utöver att vara dekorativa. Det kan också betyda att vi använder färg där den inte tillför något som inte kan förmedlas på ett enklare sätt. Eller att vi använder en kraftig färg där en ljusare nyans skulle göra jobbet.

Edward Tuftes exempel

I sin första bok om informationsdesign, The Visual Display of Quantitative Information från 1983, exemplifierar Tufte detta med ett tänkt exempel.

Han utgår från ett stapeldiagram där han i fem steg tar bort grafiska element utan att minska datainnehållet.

Det första han gör är att ta bort onödiga stödlinjer i bakgrunden. Sedan tar han bort den blå bakgrundsfärgen som ju faktiskt inte tillför något. ”Chart-junk” (diagramskräp) är vad han kallar riktigt dåliga exempel på onödiga grafiska element. I nästa steg ryker ramlinjen på två sidor, den övre och den högra. Därefter ramlinjen på vänstra sidan, fast han ersätter på samma gång de horisontella stödlinjer han tog bort tidigare med horisontella slitsar i staplarna. Till sist tar han bort ramlinjen i underkant.
Det här kanske är ett lite väl extremt exempel, men illustrerar ändå hur vi kan ifrågasätta grafiska element och plocka bort dem när de inte tillför något.

Många av de mer avskräckande exempel på chart-junk har Tufte hittat från sammanhang då upphovspersonen inte har kunnat bärga sig från att leka med datorgrafiken. Här ser vi en karta med Nordmakedoniens regioner. Illustratören har använt olika blåa färger för landets regioner. Dessutom har hen tyckt det varit snitsigt med en färggradient i varje fält. Varken färgerna eller gradienterna tillför någon information över huvud taget.

Vad betyder det för oss

Hur kan vi tillämpa Tuftes tänk i de diagram vi designar: ER-diagram, förekomstdiagram, tillståndsdiagram, förmågekartor, processdiagram med mera?

Jag gör så här:

  • Linjer
    Jag ritar så tunna linjer jag kan, och byter svarta linjer mot mörkgrå när det är något jag vill hålla ur fokus. På så sätt spar jag den kraft som ligger i den svarta färgen till när den behövs, det vill säga när jag vill rikta fokus mot något särskilt element. Att rita tjocka svarta linjer i onödan är som att ständigt skrika. Vi utnyttjar då inte den möjlighet till dynamik vi har oss till buds.
  • Texter
    Jag fetmarkerar text endast då jag vill lyfta fram något som rubriker och liknande. Och de texter jag vill tona ner skriver jag i grått.
  • Färgade linjer och texter
    Jag spar färger till när de verkligen behövs. Färger är kraftfulla grafiska medel. Därför bör de användas med måtta och sparas till de tillfällen då de tillför något. Varje färg måste då ges en mening, någon egenskap man vill förmedla. I annat fall behövs den ju inte. Färger är en begränsad tillgång som betydelsebärare. Eftersom olika nyanser av samma färg inte tydligt kan skiljas från varandra återstår det inte så många kulörer som vi kan använda. För linjer och texter mot en ljus bakgrund fungerar endast kraftiga kulörer. Då har vi förutom svart och mörkgrått, endast blå, grön, röd och mörkgul att tillgå.
  • Färgade ytor
    Färgade ytor behöver man sällan, oftast tillför de inget. Men där man ska färglägga ytor bör man välja mycket ljusa färger, annars slår de emot en med alldeles för stark effekt.

Fortsättning följer

Jag kommer att berätta mer om Edward Tuftes idéer framöver och hur de kan hjälp oss att göra bättre modeller. Bland annat kommer jag berätta om vikten av att integrera text och grafik, samt om hur vi kan få riktigt intressanta modeller genom att sammanställa olika dimensioner i en och samma graf.

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i serien publicerar vi torsdag 23 juni. Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Har du tankar om innehållet i artikeln som du vill dela? Välkommen att kommentera på vår linkedin där lägger vi ut en post vid varje publiceringstilfälle. Eller skicka ett mail till Peter Tallungs: peter.tallungs(at)irm.se