Spela en avgörande roll – utbilda dig till verksamhetsarkitekt

Vill du spela en avgörande roll? Utbildningen Certifierad verksamhetsarkitekt ger dig förmågan och självförtroendet att driva arkitekturarbetet i din organisation med komplett verktygslåda. Du får strategier för hur du gör verksamhetsarkitekturen relevant för hela organisationen samt verktyg för att bygga vägen mot framgångsrik förändring.

Verksamhetsarkitekten – en möjliggörare

Målet med verksamhetsarkitektur är att möjliggöra en snabb och enkel verksamhetsutveckling, åstadkomma hög informationskvalitet samt att se till att rätt system stödjer verksamheten. När det målet är uppnått når vi också ett tillstånd där verksamheten snabbt kan svara mot nya omvärldskrav. Verksamhetsarkitektens roll är därmed central för en innovativ och lättrörlig organisation. 

Välj Sveriges största utbildning av verksamhetsarkitekter

Tillsammans med Dataföreningen Kompetens har vi genom åren certifierat en bra bit över 1000 verksamhetsarkitekter. En framgångsfaktor för utbildningen Certifierad verksamhetsarkitekt är föreläsarnas erfarenheter inom olika branscher. De är alla aktiva i sina respektive roller i olika bolag och organisationer. Det ger dem insikt i, och stor förståelse för aktuella utmaningar och olika förutsättningar, både inom privat och offentlig sektor.

 Under utbildningens 12 dagar, fördelade på 6 utbildningstillfällen, får du se verksamhetsarkitektur utifrån flera olika perspektiv. Du får strategier för hur du gör verksamhetsarkitekturen relevant för hela organisationen samt verktyg för att bygga vägen mot framgångsrik förändring. Du lär dig skapa samsyn och kollektiv intelligens samt visualisera och kommunicera komplexitet utan att tappa relevant information i trubbiga förenklingar. Utbildningen Certifierad verksamhetsarkitekt ger dig förmågan att driva arkitekturarbete med självförtroende och kompetens i din verksamhet med komplett verktygslåda.

”Denna kurs är av yttersta kvalitet och är en otroligt viktig pusselbit för företag som vill skapa en effektiv organisation och bedriva intelligent digitalisering i en tid av snabba förändringar. Ett måste för seriösa bolag och myndigheter. Verksamhetsutveckling som område behöver dessa verktyg för att vara effektiv och bestående. Styrkan i utbildningen är att man får en helhet och ser en tydlig röd tråd hur allt hänger ihop.” 

Samuel Forsberg, CGI Certifierad verksamhetsarkitekt hösten 2020 

För vem?

Certifierad verksamhetsarkitekt riktar sig till dig som i din yrkesroll upplever att din verksamhet har svårt att hantera förändringar, har trögrörliga systemstöd, okoordinerade utvecklingsinitiativ och systemsatsningar (exempelvis flera kundregister, flera leverantörsregister etc.) eller allmänt dålig kvalitet på lagrad information.

Certifierad verksamhetsarkitekt riktar sig exempelvis till dig som är verksam som:

  • CIO
  • IT-arkitekt
  • Processutvecklare
  • Projektledare
  • Strategiansvarig
  • Verksamhetsutvecklare

”Känner att jag redan innan kursen var slut börjat göra saker på ett annat sätt, tänka på annat sätt, se saker på nytt sätt – en personlig utvecklingsresa!”

Elevcitat från utvärderingen av Certifierad verksamhetsarkitekt hösten 2020.

Denna utbildning är inte bara ett knippe verktyg som du lär dig hantera. Den är också, för många av deltagarna, en personlig utvecklingsresa. Vi levererar våra utbildningar i samarbete med Dataföreningen KompetensLäs mer och boka din plats här.

Läs mer

Funderar du på vad rollen verksamhetsarkitekt innebär? Läs också vår artikel Vad gör en verksamhetsarkitekt.

Missade du webbinariet?

Lars Thomasson är verksamhetsarkitekt och ansvarig för utbildning Certifierad verksamhetsarkitekt presenterade utbildningen på ett webbinarium hos Dataföreningen kompetens.

Om mönster för informationsmodeller

”När vi gör en informationsmodell brukar vi inte börja med endast ett blankt papper och grundprinciperna inom vårt område. Precis som designers inom andra områden så tillämpar och anpassar vi lösningar som har visat sig användbara tidigare. Utvecklingen och användningen av standardlösningar (”modellmönster”) är en viktig del av informationsmodelleringens praktik.” Detta är ett citat av Graeme Simsion, den australienske författaren till en av de viktigaste böckerna om informationsmodellering ”Data Modeling Essential”.

Repertoarer av mönster

Om jag vill lära mig att spela schack lär jag mig kanske först hur brädet och de olika pjäserna ser ut, sedan hur de får lov att flyttas, därefter att vi turas om att göra våra drag och vad spelet går ut på. Detta tar inte så lång tid att lära sig. Har jag då lärt mig allt som där finns att lära? Nej, knappast, jag har knappt ens börjat! Resten av min resa inom området, från gröngöling till mästare, handlar om mönster. Inte så mycket om enskilda drag, mest om kombinationer av drag. Många kombinationer är kända och namngivna. Andra hittar jag själv fram till och kan dra ess ur rockärmen när så passar.

Det är så det går till inom i stort sett alla områden av mänsklig verksamhet. Både som kollektiv och individer har vi en repertoar av mönster som vi uppfinner, tillämpar, utvecklar och traderar.

Så har vi alltid gjort inom olika områden. Det som jag här benämner mönster kan kallas för en mängd olika saker men det har, i olika sammanhang, blivit mer vanligt att prata om just ”mönster”.

Mönster-begreppet inom informationsmodellering

Inom informationsmodellering har begreppet mönster använts och definierats på följande sätt:

  • Data Model Patterns (Dave Hay)
    ”Common situations that are present in a variety of business and government agencies, and which can be modeled in a standardized way – conventions of thought.”
  • Analysis Patterns (Martin Fowler)
    ”[in object-oriented analysis we] are regularly seeing problems repeat themselves.”
    ”A pattern is an idea that has been useful in one practical context and will probably be useful in others.”
  • Universal Patterns for Data Models (Len Silverston)
    ”The common underlying structures that are applicable to all data models.”
  • Patterns of Data Modeling (Michael Blaha)
  • Patterns and generic models (Graeme Simsion och Graham Witt)

Hur tanken om mönster växt fram och nått området informationsmodellering

Jag har tidigare gjort grafen nedan för att visualisera min tolkning av hur idén om mönster växt fram; från byggnadsarkitektur, via programvaruutveckling till informationsmodellering.

Den som först började tala om mönster i den här meningen var byggnadsarkitekten och designteoretikern Christopher Alexander. Det handlade då om byggnadsarkitektur, allt från stadsplanering till inredningsarkitektur. Hans filosofi har inspirerat många inom olika designdiscipliner, inte minst inom systemutveckling och verksamhetsarkitektur.

Viktigt om mönster

Det finns i några av idéerna formella krav på hur man ska strukturera beskrivningen av ett mönster. De härstammar från Christopher Alexanders idéer om designmönster. De är lite olika men kan se ut så här:

  • Namn
  • Det generella problemet som ska lösas
  • Den generella lösningen
  • Exempel på konkreta lösningar
  • Konsekvenser
  • Samband med andra mönster

Det som ibland har missförståtts, är att mönster inte är ett självändamål. Det var något som hände inom programvaruutveckling efter 1994 när designmönster gjorde sin entré i programmerarvärlden genom boken ”Design Patterns”. Då blev det en sport att klämma in så många som möjligt av bokens designmönster i sin kod.

Christopher Alexanders idé var att alla mönster inom ett område skulle fungera som ett språk för olika designlösningar. Han kallade det ett mönsterspråk (”Pattern Language”). Tanken är att vi tillsammans kan tradera olika lösningar samt diskutera, värdera och tillämpa dessa. Varje mönster har sina styrkor och svagheter, och passar olika bra beroende på sammanhanget. Vi ska inte bara kunna tillämpa mönster utan också välja bort ett mönster när det inte passar.

Mönster för informationsmodeller

Jag kommer i artiklar framöver att presentera ett antal mönster för informationsmodeller. En del av dessa mönster har jag lärt mig från olika böcker och sedan tillämpat i olika sammanhang. (Eller kanske glömt varifrån jag fått inspirationen. Vem kan komma ihåg var man får allt ifrån?) Jag kommer inte att vara så noga med strukturen på beskrivningen, utan min tanke är att grundligt presentera och diskutera varje mönster. I det sammanhanget kommer jag också, när det passar, ta upp andra mer grundläggande frågor runt modellering.

Syftet är att dela kunskap och erfarenheter inom informationsmodellering, samt att inspirera till en dialog runt detta. På så sätt kan vi kanske få igång en utveckling inom vårt kunskapsområde.

Källor för modellmönster

Jag har angivit några av mina källor ovan och jag kommer fortsättningsvis att försöka ange källorna för de mönster jag beskriver. Var har du hittat dina mönster? Har du något tips på en bra källa så tror jag att vi alla som läser detta blir tacksamma.

/Peter Tallungs

I och med denna artikel har vi ett sommaruppehåll. Torsdag 12 augusti kommer nästa artikel i denna serie om informationsarkitektur publiceras.

Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Saker jag stjäl från UML

UMLs klassdiagram har ett par uttrycksmedel som jag saknar i de vanliga ER-notationerna. Det finns inget som hindrar att vi ”lånar” in dessa.

Jag brukar använda den vanligaste notationen för informationsmodeller, det vill säga JMIE (James Martin Information Engineering), kanske mest känd som ”Crow foot notation” (kråkfotsnotation). Främst för att den är vanligast i de sammanhang jag jobbar. Men i den notationen saknar jag ett par saker som finns i UML. Då brukar jag helt sonika låna in dessa.

Ett försvar för att låna från olika notationer

Jag kan tänka mig att en och annan nu sätter kaffet i vrångstrupen bara av tanken på att blanda notationer. Man tycker det är viktigt att vara korrekt, följa regler och att alla gör likadant.

Mitt försvar är att det finns en tid för regler och konsekvens, och det finns en tid för experimenterande och utveckling. Informationsmodellering har som kunskapsområde stått still, i min mening stelnat redan för flera decennier sedan.

Ska vi få till en utveckling av området behöver vi experimentera. Vi behöver vara nyfikna, inspireras från andra områden, kombinera idéer och prova oss fram. Standardisera kan vi vänta med tills vi kommit fram till något som känns någorlunda stabilt. Och dit har vi en bit kvar.

I det följande redovisar jag det jag saknar i vanliga ER-notationer men som finns i UML, och som jag därför fräckt och oblygt lånar in.

Supertyp och subtyp separerade från varandra

Om en entitet är en generalisering av två eller flera andra så ritar man i de vanliga ER-notationerna den generaliserade entiteten (supertypen) som en ram runt de specialiserade entiteterna (subtyperna).

I UML ritar man i stället subtyperna separerade från supertypen, och en relationslinje emellan dessa med en ofylld triangelspets i änden mot supertypen.

(Det finns dock även en del äldre ER-notationer som också separerar super- och subtyp på samma sätt som UML. Relationen kallas då
”is-a”-relation)

Båda ritsätten har sina styrkor och svagheter menar jag.

Fördelen med ritsättet med supertypen som ram är att det intuitivt ger en bättre förståelse för vad det handlar om. Relationen mellan sub- och supertypen är inte en relation mellan två separata företeelser, utan en relation mellan två begrepp, ett mera generellt och ett mera specifikt. En sådan relation har alltså en helt annan natur än de vanliga relationerna som övriga streck representerar. Därför är det bra med ett ritsätt som kraftigt avviker från övriga relationer.

Supertypen är ett mer generellt begrepp för samma företeelser som subtypen. En förekomst av subtypen är samtidigt en förekomst av supertypen. Det finns på så sätt en likhet med de Venndiagram som vi minns från skolans mängdlära. Ritsättet gör att risken minskar att en ovan betraktare av en informationsmodell ska tro att en motorfordonsförsäkring är något annat än en försäkring.

Med UMLs ritsätt är det däremot lätt för en ovan betraktare att tro att vi, precis som med andra typer av relationer, har två olika företeelser med olika förekomster. Där har vi svagheten att relationer med så helt väsensskilda naturer har så lika grafisk gestaltning.

Men det finns också en baksida med ritsättet i JMIE. Det finns tillfällen då det blir omöjligt att rita subtyperna inuti supertypen. Det är när varje subtyp behöver veckla ut sig till ett eget ämnesområde med många egna entiteter runtomkring som är unika för just det ämnesområdet. När det behovet uppkommer ritar jag som i UML, trots att jag i övrigt använder JMIE. Det vill säga sub- och supertyper för sig, förbundna med en linje med en ofylld triangelformad pilspets.  

Komposition

Det är vanligt att två entiteter har en särskilt existentiell koppling. Det vill säga att en förekomst av en entitet inte kan existera oberoende av en förekomst av en annan entitet. Ett exempel är en faktura med en eller flera fakturarader. Relationen mellan faktura och fakturarad innebär en mycket starkare koppling än vanliga relationer. En fakturarad har nämligen ingen självständig existens, den kan aldrig existera utan att tillhöra en faktura, den kan inte byta faktura, och om fakturan raderas så försvinner också fakturaraden. I en del äldre notationer kallas den beroende entiteten för beroendeobjekt. Jag tycker att en informationsmodell blir mycket tydligare om man tydligt kan uttrycka den starka relationen.

I de vanliga ER-notationerna finns det ingen möjlighet att uttrycka detta på annat sätt än med den vanliga min 1 – max 1-symbolen, trots att det är en koppling som är väsensskild från vanliga min 1 – max 1-kopplingar.

I UML kallas den relationen komposition och uttrycks med en romb och en pilspets enligt bild. Egentligen ska romben vara fylld men den symbolen finns inte som standard i Visio så vi får nöja oss med en ofylld.
Inom parentes sagt: Den ofyllda romben uttrycker i UML ett aggregat, vilket i praktiken är samma som en min 1 – max 1-koppling, och därför är tämligen meningslös. Jim Rumbough, en av grundarna till UML, liknade det själv vid placebo och Martin Fowler ägnar en hel uppsats till att avfärda konstruktionen. 

Så fort jag har en relation i ett ER-diagram som har denna täta koppling så markerar jag det med en romb. På så sätt tycker jag att modellen blir tydligare. Man ser då vad som har en självständig existens och vad som är en integrerad del av en annan företeelse. Dessutom brukar jag placera entiteterna med den beroende entiteten placerad under och med vänsterkanten indragen från huvudentiteten, som bilden till höger visar. På så sätt vill jag tydlig signalera det nära och underställda beroendet.

Vilka innovativa idéer har du?

Jag vill med detta inspirera till experimenterande. Att vi kan lösa modellerings- och gestaltningsproblem på ett nyskapande sätt när så behövs. Vi ska inte vara rädda för att göra fel och måste inte alltid ”play by the book”. Ett område kan bara gå framåt när någon med ett tydligt syfte bryter mot ingrodda regler och ”sanningar”. Den lilla risken vi får ta är att våra modeller därmed blir lite brokigare. Men det är ett lätt pris om det kan bidra till att avancera hela vårt område.

Nu är det din tur. Vad brukar du göra annorlunda?

/Peter Tallungs

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 24 juni. Då handlar det om mönster för informationsmodeller.
Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Modellera strukturer med instansdiagram

Ofta behöver vi reda ut och beskriva de strukturer olika objekt kan bilda med sina relationer. Det kan till exempel vara olika varianter av avtals- och kontostrukturer. Då händer det att våra vanliga diagram, det vill säga ER-diagram, inte räcker till. Ett sådant avbildar ju bara den allmänna strukturen på typnivå, inte det individuella fallet. Då är det lämplig att komplettera sin modell med en annan typ av diagram; instansdiagram (Instance Diagram). Ett sådant beskriver nämligen strukturer som förekomster av verksamhetsobjekt kan bilda.

Att beskriva exempel på förekomster i stället för klasser av förekomster

Ett ER-diagram (liksom ett klassdiagram i UML) beskriver klasser av företeelser, inte vilka enskilda förekomster företeelserna kan ha. En entitet som heter ”Kund” beskriver vad som är gemensamt för alla kunder. Den omfattar själva begreppet ”Kund”, vilka egenskaper och relationer en kund kan ha som är intressanta för vår verksamhet att hålla reda på. Entiteten står alltså för en klass av företeelser. Den är som en mall för alla kunder. Den säger inget om någon enskild förekomst av en kund.

Den struktur som ett ER-diagram ger är precis vad vi behöver som bas i en informationsmodell. Men för vissa av de områden vi behöver analysera, beskriva och skapa ett språk för räcker inte ER-diagrammet till. Jag har i en tidigare artikel berört tillståndsdiagram för att modellera det dynamiska beteendet hos verksamhetsobjekt, det vill säga hur ett objekt kan ändra tillstånd som en reaktion på olika händelser. Men nu har turen kommit till instansdiagram (Instance Diagram eller som det heter i UML: Object Diagram).

Ett instansdiagram liknar ett ER-diagram, men en ruta (eller annan symbol) i ett instansdiagram avser inte en klass av företeelser utan är exempel på en förekomst (instans) av en företeelse. Instansdiagram kan därmed användas för att reda ut och beskriva hur förekomster av objekt kan uppstå och relaterar till varandra i olika situationer.

Exemplet ovan

Den illustration som inleder denna artikel är ett utsnitt ur ett större modelldokument. De två instansdiagrammen, diagram 7 och 8, förklarar tillsammans med texten skillnaden mellan två typfall av motorfordonsförsäkring som förekommer i försäkringsbranschen: Enskild försäkring och Samlingsförsäkring.

Varje symbol i diagrammet representerar ett exempel på en förekomst av ett verksamhetsobjekt. En bilsymbol representerar ett fordon, en fabriksymbol representerar en företagskund och en dokumentsymbol representerar ett avtal. I instansdiagram använder jag ofta symboler i stället för anonyma rektanglar. Det gör diagrammet mycket tydligare. Strecken representerar relationer, samma relationer som i motsvarande ER-diagram, men eftersom det handlar om relationer mellan förekomster och inte mellan klasser blir det inga gafflar i ändarna. En relation går ju alltid mellan en förekomst av en företeelse till en annan förekomst.

Avsikten med dessa diagram och medföljande text var att tydligt förklara skillnaden mellan de två typfallen. De skiljer sig inte nämnvärt åt vad beträffar vilka verksamhetsobjekt och relationer de har. Det vill säga att ER-diagrammen skulle vara förvillande lika. Den enda skillnaden är att Samlingsförsäkring har avtalsdelar samt andra kardinaliteter (multipliciteter) för relationerna. Ändå är skillnaden avsevärd vad gäller komplexitet i hela strukturen, och därmed i hanteringen. Detta var svårt att förmedla på annat sätt än med instansdiagram. Ett ER-diagram varken förklarar eller framhäver den stora skillnaden.

Det som är speciellt med instansdiagram

Det finns många olika sammanhang där ett instansdiagram kompletterar ett ER-diagram. Det är mångsidigt användbart och har visat sig oumbärligt i många situationer. Det är några saker jag vill framhålla vad gäller instansdiagram:

  • Ett instansdiagram ersätter sällan ett ER-diagram. Vi behöver nästan alltid ett ER-diagram i botten. Instansdiagrammet kompletterar ER-diagrammet.
  • Vi bör se ett instansdiagram som en integrerad del av informationsmodellen, inte som en förklaring av informationsmodellen. Detta av två orsaker:
    1. Vi bör vänja oss vid att en informationsmodell inte är liktydigt med ett ER-diagram, utan att vi bör använda oss av alla medel vi behöver, inklusive olika typer av diagram och texter.
    2. Ofta behöver vi instansdiagram inte bara för att förklara vad vi redan vet, utan även för att verkligen analysera och förstå en eller flera samverkande strukturer. Då är det inte ”bara” en förklaring av en modell. Precis som alla andra delar av en modell är det ett verktyg för utforskning och lärande. Jag kommer i senare artiklar att visa några exempel på situationer där jag menar att det hade varit omöjligt att komma till en gemensam förståelse på ett annat sätt än med instansdiagram som verktyg för gemensamt utforskande av en domän.   
  • Instansdiagram blir ofta bättre av att ha olika symboler i form av stiliserade bilder för de olika verksamhetsobjekten.
  • Ett instansdiagram har nytta av en förklarande text, som i exemplet ovan. Det är viktigt att texten finns i anslutning till själva diagrammet och inte någon annan stans. Synergin mellan text och bild ger ett större förklaringsvärde. Det är ett av skälen till att vanliga verktyg som MS Word och MS Visio är effektivare än de specialiserade arkitekturverktygen. Det är svårt att få till de symboler och den integration av text och bild du behöver med ett specialiserat verktyg.

Har du använt instansdiagram i dina informationsmodeller? Hur har det fungerat? Vad är din erfarenhet? Kommentera gärna.

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 17 juni. Då handlar det om uttrycksmedel som finns UML:s klassdiagram och som kanske borde finnas i fler notationer.
Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Modellera livscykler med tillståndsdiagram

I varje verksamhet finns det företeelser som transformeras till olika tillstånd. Dessa tillstånd är en central aspekt av verksamhetslogiken och är därmed något vi behöver definiera och hålla reda på. En informationsmodells ER-diagram behöver därför ofta kompletteras med tillståndsdiagram (Statecharts) för att visa vilka tillstånd ett verksamhetsobjekt kan växla mellan, vilka händelser som orsakar tillståndsförändringen och vilka orsakerna kan vara.

Verksamhetsobjekt har livscykler

De flesta verksamhetsobjekt har någon form av livscykel. Det brukar hanteras som att de har ett attribut som heter status med några fördefinierade värden. Ofta bara en kod, ibland även ett namn och om man har tur en tydlig definition. Här följer några exempel:

En kund kanske börjar sitt liv som ett prospekt (en intressent man tänker bearbeta för att bli kund). Sedan blir den en aktuell kund. Och till sist blir den en tidigare kund. Sedan kanske den någon gång kan återgå till prospekt. Eller till aktuell kund?

Ett ärende kanske börjar sitt liv som ankommet, sedan blir det under bearbetning för att till sist bli avklarat. Kan det då återgå till under bearbetning?

En produkt kanske börjar som under utveckling, sedan i produktion, sedan inte längre i produktion men fortfarande supportad, för att till sist bli avvecklad. Kan den någon gång senare gå i produktion, eller måste den då passera under utveckling?

En del verksamhetsobjekt kan ha fler än en tillståndscykel. Då brukar den ena cykeln vara den mer grundläggande, en som vi kan kalla för livscykel, som i exemplen ovan. Och de andra cyklerna handlar om andra tillstånd man vill hålla reda på. Till exempel kan ett bankkonto för tillfället vara övertrasserat eller inte övertrasserat. Det är inte samma sak som den mera grundläggande livscykeln som anger om kontot är öppet eller stängt, även om det naturligtvis finns orsakssamband mellan dessa.

Händelser och tillståndsövergångar

En händelse är något som inträffar med ett verksamhetsobjekt. Det kan till exempel vara att en kund gör ett köp eller att ett konto övertrasseras. Vanligen vill man hålla reda på olika typer av händelser. En händelse kan leda till att verksamhetsobjektet i fråga byter tillstånd, det vill säga en tillståndsövergång.Till exempel kan händelsen vara att vi avslutar en kundrelation och då blir kunden tidigare kund.

Orsaker till händelser

En och samma händelse kan ha olika orsaker. Ofta vill vi logga orsaken till en händelse. Om vi till exempel avslutar en kund kan det bero på en mängd olika orsaker. Kunden har kanske; inte uppfyllt sina skyldigheter, avvecklat sin verksamhet, avlidit, blivit dömd för olaglig verksamhet etcetera. Eller kanske har vi en gräns, så att vi automatiskt avför kunder som inte hörts av på ett par år.

Skilj på tillstånd, händelse, tillståndsövergång och händelseorsak

Vi ser ofta att man med sina statuskoder blandat ihop dessa saker. Så fort det kommit behov av att man vill följa något för mätetal och rapportering har man bara lagt till en kod till befintligt status-attribut. Vi hamnar ofta i situationer där vi behöver reda ut detta.

Vad är då ett tillstånd?

Med tillstånd menar vi ett läge som ett verksamhetsobjekt hamnat i vilket medför ett visst beteende och oberoende av hur det kom till detta läge. Ett avslutat konto beter sig på samma sätt, lyder under samma regler oberoende av orsaken till att det avslutades.

Tillståndsdiagram

För att modellera tillstånd, händelser, tillståndsövergångar och händelseorsaker räcker det inte med ER-diagram. Då behöver vi komplettera vår informationsmodell med en annan typ av diagram som heter tillståndsdiagram (Statechart eller Harel Statechart). Det är en diagramtyp som alla ingenjörer och programmerare som utvecklar inbyggda system är förtrogna med, men som är mer eller mindre okänd bland informationsmodellerare utan denna bakgrund.

På mina kurser brukar jag fråga hur många av eleverna som känner till och har använt tillståndsdiagram. Det brukar vara omkring hälften, vanligen de med en ingenjörsteknisk bakgrund. Sedan frågar jag hur många av dessa som har använt tillståndsdiagram för någon typ av verksamhetsmodellering. Då åker nästan alla händer ner. De har tydligen trott att tillståndsdiagram inte har sin användning annat än i rent tekniska sammanhang. Inget kan vara mer fel.

Tillstånd, händelser och händelseorsaker är viktiga företeelser i varje verksamhet. Det är grundläggande för att hålla reda på saker och ting, och är därför en viktig del av en informationsmodell. Då är det lämpligt att vi som informationsmodellerare utökar vår verktygslåda till att omfatta även tillståndsdiagram.

Men är det inte det vi har processmodellen till?

Det finns en viss likhet mellan å ena sidan ett tillståndsdiagram och å andra sidan en processmodell eller flödesschema. Båda visar det dynamiska beteendet hos något verksamhetsobjekt. Men skillnaderna är följande:

  1. En processmodell visar en viss process, det vill säga på ett visst flöde. Ett tillståndsdiagram visar alla flöden som är möjliga.
  2. En processmodell visar sällan tillstånd och händelser, utan vad som utförs för att åstadkomma ett resultat. Ett tillståndsdiagram ger reglerna för hur ett objekt kan och inte kan uppträda, genom alla processer det deltar i.
  3. I processmodellen sker det som sker i symbolerna (processfiskarna). Händelserna och tillstånden finns på strecket mellan symbolerna. I tillståndsdiagrammet händer det däremot inget i symbolerna (tillståndssymbolerna). Det är först i strecken mellan som det sker saker som ändrar tillstånd.
  4. Processmodellen är ofta inte heltäckande. Den visar de vanligaste scenarierna, inte allt som kan hända med ett verksamhetsobjekt. Ett tillståndsdiagram ska visa alla tillåtna tillstånd och händelser. Tillståndsdiagram beskriver reglerna för transformationer medan processer beskriver olika vanliga scenarier för transformationerna.

Sambandet mellan en processmodell och ett tillståndsdiagram

En processmodell och ett tillståndsdiagram har ett samband så till vida att allt som sker i processmodellerna bör täckas av tillståndsdiagrammet för samma verksamhetsobjekt.

Här förutsätter jag att vi talar om en processmodell som inte bara visar en serie arbetssteg i största allmänhet utan som är ren i den bemärkelse att processen beskriver hur ett och samma verksamhetsobjekt förädlas eller på annat sätt ändras genom en serie transformationer.

Sambandet mellan ett ER-diagram och ett tillståndsdiagram

Ett ER-diagram och ett tillståndsdiagram har ett samband så till vida att varje möjligt tillstånd, varje händelse och varje tillståndsövergång och händelseorsak som vi behöver hålla reda på behöver representeras i ER-diagrammet, som förekomster till entiteter. Jag brukar lista dessa i själva diagrammet med både namn och definition.
Tillståndsdiagrammet hjälper oss sålunda att undersöka och illustrera det dynamiska beteendet hos ett verksamhetsobjekt. Själva definitionen av tillstånd, händelser och orsaker finns i ER-diagrammet eller i textdelarna av modellen.

Var i informationsmodellen placerar jag tillståndsdiagrammet?

Det beror på i vilket sammanhang tillståndscykeln är viktig att beskriva, vilket varierar något. Jag brukar växla mellan tre olika placeringar.

  1. I textdelen av den allmänna beskrivningen av entiteten i fråga. Det gör jag när det handlar om en livscykel som är central för att förstå entiteten ifråga.
  2. I textdelen för beskrivning av attributet som representerar tillståndet, det vill säga det som brukar heta ”status”. Det gör jag när det inte handlar om en livscykel för objektet utan någon annan mindre central cykel av tillstånd.
  3. I ER-diagrammet tillsammans med de entiteter som representerar tillstånd, händelser och orsaker. Det gör jag i så fall i kombination med någon av beskrivningarna i textdelen ovan.  

Exempel på användning av tillståndsdiagram

Vi på IRM byggde för en tid sedan ett Data Warehouse hos en bank som köpt upp flera andra bankföretag. Bankföretagen hade liknande betalningsprodukter men det hade utvecklats olika avtalsstrukturer. Alla hade någon form av avtal för sina kunder. Alla system hade någon form av status för sina avtal, men man hade över åren bara lagt till nya statuskoder för allt möjligt som man ville hålla reda på.

Systemen behövde nu kunna rapportera in sina data i samma format så att vi i Data Warehouse kunde skapa översikter oberoende av hur de olika systemen såg ut internt. Vi var alltså tvungna att skapa ett ”lingua franca”, ett gemensamt språk för tillstånd, händelser och händelseorsaker. Vi samlade de som visste mest om detta och var mest beroende av att tolka dessa koder, det vill säga marknads- och riskanalytikerna. Sedan ritade vi upp en första version av ett tillståndsdiagram med de tillstånd och händelser vi trodde på.

Därefter fick analytikerna gå igenom en mängd olika händelsekedjor och se hur de passade in i livscykeln. Vi ändrade många gånger tills alla var nöjda. Vi jobbade mycket med namn och definitioner. Sedan fick de som var ansvariga för respektive system bygga översättningar från sina lokala språk till vårt nu gemensamma språk. Det hade varit svårt att åstadkomma detta på ett annat sätt än med tillståndsdiagram.

När behöver man ett tillståndsdiagram?

Man behöver kanske inte tillståndsdiagram för linjära cykler då ett objekt bara kan gå en rak väg längs en serie av tillstånd. Men man behöver i vilket fall lista tillstånden, se till att de har bra namn och definitioner, samt definiera händelser och orsaker till tillståndsförändringarna. Och för att vara alldeles säker på att ett objekt inte kan gå tillbaka till tidigare tillstånd bör man gå igenom alla tänkbara scenarion. Ett effektivt sätt är att undersöka befintligt data. Har det hänt att en avslutad kund har återöppnats? Eller blir denne definitionsmässigt en ny kund då?

Vad är en informationsmodell egentligen?

Jag menar att en informationsmodell inte måste vara samma sak som ett ER-diagram. Det behöver alltid finnas ett eller flera ER-diagram som bas i informationsmodellen, men vi behöver fler diagramtyper för att komplettera, då ER-diagram inte lämpar sig för att gestalta det vi behöver gestalta. Tillståndsdiagram är ett exempel på ett sådant komplement.  

Vi behöver helt enkelt utveckla vår verktygslåda, bruka de verktyg som gör jobbet. Inte bara bli operatörer av de oss givna verktygen. Många som informationsmodellerar känner bara till ER-diagram. Du är säkert bekant med liknelsen att om man bara har en hammare så ser man bara spikar, och bankar ner både spikar och skruvar.

Hur lär jag mig mer om tillståndsdiagram?  

Det finns gott om material om tillståndsdiagram, både i böcker och på webben. Googla ”Statecharts”. Har du använt tillståndsdiagram till informationsmodellering?

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 10 juni. Då handlar det fortsatt om notationer för informationsmodellering, men vi går närmare in på notationer för tillståndsdiagram.
Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Vad skulle hända om alla i teamet var lika engagerade?

”Igår hade vi veckomöte med teamet. Det var som vanligt. Per pratade sjuttio procent av tiden. Av oss sju var det bara Anna som verkligen sa något av värde, men jag tror de flesta missade hennes poäng. Vi kör på i inkört spår trots att minst fyra av oss kan se bättre lösningar, om vi hade fått göra rätt från början. Tror inte det blir så mycket bättre när detta är sjösatt, men det blir förhoppningsvis inte värre i alla fall. Känner liksom att det inte är mitt problem. Det får PL dra i. Jag försökte tidigt i projektet lyfta vissa problem, men det slutade bara med att jag fick ett gäng tunga bollar i mitt knä så nu duckar jag hellre. Vill inte sitta där ensam med ansvaret och sen få skit när resultatet inte lever upp till förväntningarna.

Ibland funderar jag på hur vår slutprodukt skulle kunna se ut om alla i teamet var lika engagerade. Tänk om folk lyssnade på varandra och verkligen vågade ”testa varandras tankar”, om du förstår vad jag menar. Jag tror för det första att varje möte hade varit sju gånger roligare, mer produktivt och vår slutprodukt mycket mer ändamålsenlig än den jag ser växa fram nu.

Min tro på att det finns bättre arbetssätt än vårt stärktes för någon vecka sedan, när jag ramlade över ett case där man beskrev olika positiva följder av att införa ett agilt arbetssätt.”

– Vad innebär egentligen ett agilt arbetssätt? Vad gör det med ett team? Kan det vara något för Kim som frustrerat beskrev sin situation ovan?

Ledarskapets betydelse

Högpresterande team är summan av medlemmarnas agerande med varandra. Det agila ledarskapet jobbar med både kultur och struktur. På en övergripande nivå handlar det om att ge förutsättningar för teammedlemmarna att känna ägandeskap och ansvar för innehållet samt resultatet av deras arbete. Genom det skapas förutsättning för självorganisering och autonomi.

Kollektiv intelligens

Den bästa poängen med ett agilt arbetssätt får vi när agerandet bidrar till att kollektiv intelligens uppstår. Agila ceremonier är designade för att driva upp kunskap och produktivt agerande, men ett agilt arbetssätt i sig är ingen garanti för att kollektiv intelligens ska uppstå. Det kräver bl a:

  1. Trygghet
    För att utvecklas och komma fram till nya smarta lösningar krävs det att vi vågar ta risker. I en gruppdynamik som upplevs säker vågar vi göra misstag och lita på att dessa inte vänds mot mig. Det ökar individernas mod att ta upp problem, utmanande perspektiv samt dela med sig av idéer, kunskap och erfarenheter, vilket är vitalt i ett arbetssätt som är hypotes- och lärandedrivet.
  2. En gemensam tillräckligt komplex problemformulering
    En problemformulering som innehåller flera perspektiv och en djup förståelse har större förutsättningar att kunna leda till en intelligent lösning. I ett samtal där partnerna i högre grad lyssnar på varandra istället för att mest fokusera på att rättfärdiga sina egna perspektiv skapas en mer sann problemformulering och följaktligen en problemlösning som är mer ändamålsenlig.
  3. Fokus på kundvärde
    Genom ett samlat fokus på kundvärde minskar konkurrensen i teamen. Det skapar lyftkraft mellan lagmedlemmarna. Teammedlemmarna tendrar att i större utsträckning att hjälpa varandra. De värderar och nyttjar unika färdigheter, kunskaper och talanger på ett sätt som bidrar till det gemensamma värdeskapandet.

Detta är hela idén med tvärfunktionella och självorganiserande team och är också det som kategoriserar högpresterande grupper. Genom den kollektiva intelligensen kan vi bättre utforska, förstå och skapa en gemensam representation av våra kunders ”jobs to be done”, deras behov, och på ett bättre och snabbare sätt uppfylla dem.

Ja, så vad händer om alla i teamet är lika engagerade och motiverade? Det korta svaret är: ökad kundnöjdhet, ökad lönsamhet och god kollegial stämning.

Ta reda på vad Business Agility skulle kunna innebära för ert team.

Volkswagen Finans Sverige har infört ett agilt arbetssätt. Läs om deras erfarenheter här.

Vilken notation är bäst?

För informationsmodeller finns det många olika notationer. Nu ger jag min syn på det alla har en åsikt om: Vilken är bäst?

Jag talar här om det sätt att modellera som nästan är synonymt med begreppet informationsmodellering: Entity Relationship Diagrams, som förkortas ERD eller ER Diagrams. Det vill säga boxar som står för entiteter (klasser av företeelser) med streck för de relationer som kan finnas mellan dessa. För detta finns det en uppsjö av notationer att välja mellan, det vill säja sätt att rita sina boxar och relationer.

Först behöver jag gå igenom vilka vanliga ERD-notationer det finns. Jag berör vilka traditioner de är sprungna ur och därmed vilka grundläggande synsätt de bygger på. 

ER-modelleringens historia

Den första ERD-notationen togs fram av Peter Chen 1976. Ändamålet var att designa databaser. Relationsdatabaser var då något nytt. Edgar ”Ted”, F Codd hade föreslagit relationsmodellen 1970 då han var anställd på IBM. Codds idé om hur design av en relationsdatabas skulle gå till var att man skulle strukturera en från början ostrukturerad datamängd genom att steg för steg mekaniskt applicera ett antal så kallade normaliseringsregler. Peter Chens idé var att i stället modellera fram en struktur för sina data.

Under de följande decennierna utvecklades det ett antal varianter på Chens ursprungliga notation. Det är dessa varianter jag nu diskuterar.

Viktigt i sammanhanget är att vi sedan många decennier tillbaka använder ER-diagram till många andra syften än att designa relationsdatabaser. Det har blivit ett oerhört kraftfullt och effektivt verktyg för att analysera beskriva vilken data- eller informationsmängd som helst samt även företeelser och begrepp inom ett område.

ERD-notationer

Vi kan inte diskutera alla exotiska varianter av notationer utan får göra ett urval av de vanligaste. De man kan stöta på idag är främst följande:

  • IDEF1X som har sitt ursprung i amerikanska flygvapnet
  • Bachman
  • Barker, vanlig bland Oracle-folk
  • James Martin Information Engineering (JMIE), också kallad Information Engineering eller Crow’s Foot Notation, framtagen av den brittiske IBM-konsulten James Martin
  • Express, för produktdata
  • UML klassdiagram som vanligen inte räknas som en ERD-notation trots att den har samma ursprung och kan användas för samma ändamål. Modelleringsspråket UML (Unified Modeling Language) som innehåller notationer även för andra modelltyper än data- och informationsmodeller har en egen historia och tradition från metoder för design av objektorienterad programkod i mitten av 90-talet.

Aspekter att jämföra

Vi kan jämföra dessa notationer ur olika aspekter som vi bedömer som viktiga. Jag har valt följande aspekter:

  • Förekomst
    Hur vanlig är notationen? I Sverige? I världen? I olika specifika sammanhang?
  • Uttryckskraft
    Hur bra går det att uttrycka det vi behöver med hjälp av notationen?
  • Tydlighet
    Hur tydligt blir det att läsa och förstå notationen, (för en relativt ovan respektive van person).
  • Ändamålsenlighet
    Hur bra passar notationen för informationsmodellering?
  • Verktygsstöd
    I vilken mån har de vanliga rit- och modelleringsverktygen inbyggt stöd för notationen?
  • Kunskap
    Hur vanlig är notationen i facklitteratur, utbildningar och annat material?
  • Kultur
    I vilket sammanhang har notationen sitt ursprung. Det påverkar vilka underliggande synsätt notationen baseras på, vilket kan göra den mer eller mindre lämplig för olika ändamål.

Jag kommer nu att gå igenom aspekt för aspekt, i sju ronder.

Jämförelse 1: Förekomst

Det är förstås viktigt hur vanlig den notation man väljer är, både allmänt i världen och i Sverige samt inom det speciella område man är verksam.

Bland de traditionella ERD-notationerna, det vill säga alla utom UML klassdiagram, sägs JMIE (Kråkfotsnotation) vara överlägset vanligast, både i världen och i Sverige. Och det stämmer nog. Jag har många böcker om informationsmodellering, både nyare och äldre, och kan nästan inte påminna mig om att jag sett någon annan notation. Alla de övriga verkar vara på utdöende eller återfinns endast i speciella sammanhang. Som Barker bland Oracle-folk och Express för produktmodellering. Dock kan även JMIE i sig själv förekomma i lite olika varianter med mindre avvikelser från varandra.

UML är en familj av notationer för modellering av programkod. UML kom 1996 och användes först endast för programvarudesign inom den objektorienterade paradigmen. Senare har några börjat använda UMLs olika notationer även för verksamhetsmodellering, och bland dessa klassdiagram, både för verksamhets- och databasmodellering.

Så idag finns det i stort sett bara två olika läger vad beträffar notation.

  • JMIE som har sitt starka fäste i databasdesign, liksom i de yrkesgrupper som historiskt kommer därifrån, som enterprise-, verksamhets- och informationsarkitekter, Business Intelligence-folk med flera.
  • UML klassdiagram som fortfarande har sin spridning främst bland programmerare och då främst för modellering av programkod.

För informationsmodellering är alltså JMIE vanligast, även om UML klassdiagram också förekommer.

Resultat: JMIE vinner i den här kategorin, fast med UML klassdiagram som god tvåa.

Eftersom aspekten ”Förekomst” är så viktig så kan vi redan här räkna bort alla andra notationer än JMIE och UML klassdiagram. Det är ingen idé att beakta en notation som inte används i praktiken, så till vida den inte har alldeles extraordinära kvaliteter i övrigt som motiverar att den blir kvar. Vilket jag bedömer att de inte har. Av startfältets sex tävlande återstår alltså redan nu bara två.

Jämförelse 2: Uttryckskraft

Det är viktigt att den notation jag väljer kan uttrycka det jag behöver uttrycka.

Jag anser att JMIE och UML klassdiagram har mer eller mindre samma uttryckskraft. Liksom de flesta andra notationer som vi redan har räknat bort. Skillnaderna är små, så det ska egentligen inte påverka valet. Men jag tycker att UML klassdiagram har två uttrycksmedel som jag tycker är värdefulla och som vanligen saknas i de traditionella ER-notationerna.

1.  ”Composition”, en fylld romb i änden på relationslinjen som markerar att en entitet är en integrerad del av en annan och inte kan existera självständigt. Som att en fakturarad hör till en faktura och att fakturaraden inte kan existera självständigt, oberoende av fakturan.

2.  Möjligheten att rita en specialiserad entitet (en subtyp) skild från den generella (supertypen), alltså det som man kan kalla en ”is-a”-relation eller ”arv” inom programmering, med en linje mellan entiteterna markerad med en ofylld triangelformad pilspets i änden. Det är värdefullt då man behöver utveckla flera olika specialiserade entiteter i olika ämnesområden. Det vanligaste i ERD-notationer är annars att en eller flera specialiserade entiteter ritas inuti den generella entiteten.

Observera att jämförelsen här endast handlar om uttryckskraften hos notationen vad gäller just informationsmodellering. UML klassdiagram är ju i grunden avsett för design av programkod och har därför möjlighet att uttrycka beteende hos klasser i form av metoder vilket det inte finns behov av hos en informationsmodell.

Resultat: Ett plus till UML klassdiagram.

Jämförelse 3: Tydlighet

En notation behöver vara så tydlig som det bara går för att vi ska kunna göra modelldiagram som kommunicerar effektivt.

Här finns det ofta starka åsikter som dra åt olika håll. Traditionella informationsmodellerare tycker att UML är obegripligt och UML-konnässörer tycker att traditionella ERD-notationer är passé. Men min uppfattning är att det handlar mer om det som kallas ”confirmation bias” än verklig skillnad, att man gärna vill tro att det man är van med är lättast att begripa. Jag tycker att det är hugget som stucket mellan JMIE och UML klassdiagram.

Det som skiljer är främst hur man betecknar kardinalitet (multiplicitet) i relationerna. Det vill säga vilka symboler man har i ändarna av relationsstrecken. UMLs min- och maxvärden i form av siffror är möjligen enklare att direkt förstå för den oinvigde. Fast JMIEs tvärstreck och gafflar är grafiskt tydligare så snart man fått dem förklarade för sig.

För övrigt har tydlighet hos våra modeller mer att göra med hur vi använder disposition, struktur, namngivning, texter, gråskalor, färger och så vidare, vilket har mer att göra med vår kunskap om grafisk gestaltning än om vilken notation vi använder.

Resultat: Jämnt skägg alltså.  

Jämförelse 4: Ändamålsenlighet

Jag tror att många skulle anta att UML är bäst för programvarudesign och de traditionella ER-notationerna bäst för informationsmodellering. Man kan anta att eftersom olika notationer ursprungligen är framtagna för olika ändamål så kan de vara bättre eller sämre lämpade för det jag behöver gestalta. Men skillnaden i hur väl lämpade JMIE och UML klassdiagram är för informationsmodellering är, om den ens finns, så liten så att jag bedömer den som betydelselös.

Det är dock sant att ERD-diagram inte täcker det som behövs för programvarudesign. Det som saknas är framförallt möjligheten till att beskriva vilka metoder en viss klass har. Men däremot passar UML klassdiagram alldeles utmärkt för informationsmodellering. Men eftersom det är för ändamålet informationsmodellering jag gör denna jämförelse så blir det inge tydligt utfall åt ettdera hållet.

Resultat: Därmed är det oavgjort även här.

Jämförelse 5: Verktygsstöd

Det är så klart viktigt att mitt verktyg kan användas för den notation jag har valt.

Både JMIE och UML klassdiagram tillhör de vanliga notationerna och har därmed lika bra stöd i alla vanliga verktyg.

Resultat: Återigen oavgjort.

Jämförelse 6: Kunskap

Jag behöver kunna hitta utbildningsmaterial för den notation jag väljer. Jag tror att det är ungefär lika lätt att hitta utbildningsmaterial och läroböcker om JMIE som inom UML.

Resultat: Oavgjort.

Jämförelse 7: Kultur

En viss notation lever inte i ett vakuum utan är inbäddad i en kultur inom ett visst område. Kulturen för med sig vissa föreställningar, som man visserligen kan förhålla sig till men som ändå påverkar kunskapsområdet på många sätt.

Det är här vi har den enda större och riktigt intressanta skillnaden mellan de traditionella ERD-notationerna och UML. Fast den slår åt båda håll! ERD-notationer har en äldre historia och har därmed använts i ett halvsekel för modellering tvärs över hela verksamheter. Det var vitrockarnas värld bland stordatorerna i datorhallen. Därför finns det gott om erfarenhet och modelleringsmönster att ta del av. Dock är det en kultur som i mina ögon stelnade någon gång på 90-talet.

UML uppstod först under andra halvan av 90-talet, i den objektorienterade programmerarkulturen. Det vill säga mikrodatorvärlden. Länge tog man fram endast enstaka specialiserade applikationer som var relativt fristående. Man hade inget samröre med stordatorfolket. Därför finns det inte alls samma erfarenhet i den kulturen av verksamhetsövergripande information. Däremot finns det en hel del friskt nytänkande som saknas i den gamla världen. Framförallt vill jag framhålla idén om domändriven design (Domain Driven Design) av Eric Evans som är något av det bästa som tänkts och skrivits på vårt område.

Men du behöver inte begränsa dig till böcker och erfarenheter från ERD-samhället bara för att du använder ERD-notation. Om man vill utveckla sitt kunnande är det viktigt att söka kunskap och inspiration bredare. Och är du UML-anhängare bör du ta del av den rika erfarenhet som generationer av kollegor har gjort. De problem du stöter på har sannolikt många hanterat före dig.

Resultat: Oavgjort. Fast vi bör förstå att både den traditionella ERD-kulturen och UML-kulturen har både styrkor och svagheter av betydelse. Det betyder att du som informationsarkitekt inte kan välja. Du behöver ta del av båda kulturerna.

Konklusion

Om du håller med om ovanstående så finns det bara två alternativ, och det är JMIEsamt UML klassdiagram. Och det är inte så tydligt vem av dessa som är vinnaren.

Jag har växlat fram och tillbaka genom åren. Vanligen, när jag kan välja, använder jag JMIE, av skälet att det är vanligast bland informationsarkitekter. Fast när jag behöver något element från UML klassdiagram, som jag nämnt ovan att jag saknar, så lånar jag helt sonika in dem. Så om jag skulle känna behov av att vara lite mer konsekvent skulle jag kanske gå över till UML klassdiagram. Fast jag är inte så stor anhängare av konsekvens. Det är viktigare att vi söker fritt och lånar friskt för att utveckla vårt område.

Vi som arbetar med detta måste förstås vara väl förtrogna med både ERD-notation och UML klassdiagram. Framförallt behöver vi kunna ta del av den kunskap som finns inom båda områdena. Sorgligt nog finns det en kulturell gräns som verkar svår att överstiga. Få informationsarkitekter tar del av saker från programmerarvärlden. Och tvärtom. Få programmerare från UML-världen känner ens till det som har tänkts och gjorts innan de kom in på banan. Det är så synd.

Mitt råd till dig som kollega är att vara mer öppen för ”den andra sidan”.

Exotiska svenskar

Om du varit med ett tag i branschen i Sverige vet du att det finns ett par rent svenska varianter på notationer. Jag vill bara kort nämna dem här. Stanli var ett standardiseringsorgan för geografisk information som drevs av Svenska Standardiseringsinstitutet. De tog fram en standard för begreppsmodellering – Stanli-notation – som i praktiken var en ERD-notation, fast relationer var begreppsmässiga i stället för informationsmässiga.

På åttiotalet fanns det ett samarbete mellan svenska myndigheter som tog fram en standard för systemutveckling. Jag tror att det bland andra var Kommundata som var drivande. Det resulterade bland annat i en variant av ERD-notation som i grunden liknar JMIE men har fyrkantiga gafflar och några andra egenheter. Den har levt vidare ända till idag som ett rent svenskt unikum. Den är idag känd som IRM-notation.   

Avgränsning

Jag har i den här artikeln avgränsat mig till de vanligaste och mest generella notationerna. Det vill säga de som hör till familjen Entity-Relational Diagram samt klassdiagram i UML Vi har därmed inte tagit upp följande notationer:

  • Object-role modelling (ORM) som är ett alternativ till ER-notation där man endast uttrycker elementära fakta, utan att strukturera dessa i entiteter, attribut och relationer.
    (Bör inte förväxlas med Object Relational Mapping). Det kanske jag återkommer till i någon senare artikel.
  • Diagramtyper som är värdefulla komplement till ett ER-diagram. Jag tänker särskilt på förekomstdiagram (Instance Diagram) och tillståndsdiagram (State charts), vilka jag planerar att beskriva i senare artiklar.

Vad tycker du?

Notationer är det ett område med personliga preferenser. Jag har nu redogjort för mina, fast försökt vara någorlunda objektiv ändå, om det nu alls är möjligt. Det är möjligt att du gör en annan bedömning. Det skulle vara intressant att höra både vad du håller med om och vilka andra bedömningar du gör.

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 3 juni. Då handlar det fortsatt om informationsmodellering, men med fokus på tillståndsdiagram.
Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Försvar för enkla verktyg – del 5: publicerings- och samarbetsverktyg

En arkitektfunktion behöver vara tillgänglig för en större krets intressenter. Vi behöver därmed någon form av media för att kommunicera effektivt. Vi behöver också virtuella whiteboards för modelleringssessioner. Samt något så otippat som en storformatskrivare.

Som arkitektfunktion i en organisation är vi som vilken verksamhet som helst. Vi behöver berätta att vi finns och vad vi kan bidra med (vår marknadsföring). Vi behöver nå de som behöver våra tjänster (våra kunder) och har nytta av våra modeller, analyser och beskrivningar (våra tjänster och produkter). Vi behöver leverera det de behöver på det sätt som passar dem (vår ”försäljning”). Våra kunder behöver kunna nå oss (vår kundtjänst) och vi behöver modellera tillsammans med våra kunder (co-creation).

Vi kan jobba inbäddat i utvecklingsteam, vi kan köra workshops, vi kan intervjua och forska själva. Men vid sidan av dessa nära och påtagliga samverkansformer behöver vi också vara tillgängliga för en större krets i den organisation vi jobbar. Vi behöver därmed någon form av media så vi kan nå ut bredare. Det här är en av de vanligen misskötta delarna av arkitektarbetet; att förstå att vi är en verksamhet, som vilken som helst, med många intressenter och att vi därmed behöver agera som en sådan.

Vi behöver en kommunikationskanal

Vi behöver därmed någon form av kanal för att kommunicera brett. Jag beskriver nedan hur vi har gjort i de sammanhang jag jobbat. Oftast finns det någon form av samarbetsplattform, kanske en wiki eller något annat, i organisationen där man kan publicera material och skapa olika former av dialogtjänster. Det ska kunna gå att göra följande:

  • Bygga en lämplig struktur
  • Publicera texter, så som meddelanden, annonser och artiklar
  • Publicera länkar till material som man kan ladda ner
  • Prenumerera på notifieringar
  • Kommentera saker och ting, och att diskutera i forum.

Vi behöver ett skyltfönster, ett bibliotek och en anslagstavla

På en samarbetsplattform, av något slag, kan vi bygga upp en webbplats som blir vårt skyltfönster, vårt öppna bibliotek med publicerade modeller och andra dokument samt vår anslagstavla. Där kan vi göra följande:

  • Publicera basinformation om vår funktion:
  • Vilken funktion vi är, till exempel Informationsarkitekt-teamet (IA-teamet)
  • Vilka personer vi är (foton, namn, beskrivning av roll)
  • Vad vi kan bidra med
  • Hur man når oss (telefon och mejladress).
  • Publicera material, till exempel befintliga modelldokument, både för att titta på och ladda ner för att skrivna ut och använda.
  • Publicera händelser. Berätta vad som hänt, till exempel att vi nu uppdaterat en modell i något avseende.
  • Ta emot och bemöta kommentarer,det vill säga få till en dialog.

Vi behöver skilja på arkivet i bakgrunden, vårt repository där vi förvarar och versionshanterar allt vårt material och det öppna tillgängliga biblioteket av publicerat material. I alla verksamheter som hanterar material finns det ett arkiv där allt material förvaras och ett allmänt rum där det som är publicerat finns tillgängligt för de som behöver.  

Vi behöver en redaktör

Som vilken mediekanal som helst så behöver vi en redaktör. Det fungerar inte tillfredsställande med delat ansvar. Det kan vara en person som på en del av sin arbetstid ser till att sköta både struktur och innehåll, kräva in och publicera material och notifiera prenumeranter.

Vi behöver virtuella whiteboard-verktyg

Vi är många som i dessa Coronatider kört modellerings-sessioner på distans med hjälp av virtuella whiteboard-verktyg som till exempel Miro, Mural och Lucidspark och upptäckt att det går utmärkt. Det är klart att inget slår den dialog vi kan få till runt en fysisk whiteboard, men dessa verktyg är ändå fullgoda ersättare och vi kommer förmodligen att även i framtiden komplettera fysiska sessioner med virtuella.  

Vi behöver en storformatskrivare

Modelldiagram behöver bära mycket kunskap samtidigt som de är översiktliga och detaljrika. De kommer inte till sin fulla rätt vare sig på skärm eller projektorduk. De behöver kunna skrivas ut i stort format. Därför förespråkar jag en storformatskrivare.

Det påståendet möts ofta med misstro och ibland till och med lite löje. Vi lever ju i digitalåldern. Inte behöver vi pappersutskrifter då? Men papper är i detta fall det rätta.

En storformatskrivare är en färgskrivare med papper på rulle som skriver ut upp till A0-format (ca 84x119cm). Den är en bläckstråleskrivare vilket gör den enkel, billig och lättskött. Den kostar ca 15 000 kronor. Den är inte större än den gamla synten hemma i gillestugan och kan lätt rullas undan när den inte behövs.

Man kan visserligen få utskrifter från en kopieringsbyrå på stan. Men det tar arbetstid och ledtid och kostar dessutom mycket mer. En egen skrivare betalar sig i ren kostnad efter färre än tio utskrifter. Men det är inte den stora vinsten. Om man inte kan skriva ut direkt så är det en hämsko på arbetet, det segar ner den interaktiva processen. Ty när man skrivit ut en modell man tror man är klar med så upptäcker man direkt, och nästan utan undantag, att man vill ändra något.

Papprets kraft

Det är något magiskt med det fysiska papperet och hur man interagerar med det. Sätt upp din modellutskrift bredvid kaffeautomaten så kommer medarbetare att bli intresserade. Min kollega lägger till och med dit en bunt post-it-lappar och tuschpennor och lockar kaffetörstiga att förbättra modellen. Så bryter man den onödiga respekten för modellen och bjuder in till nyfikenhet, diskussion och engagemang. Man visar att modellen är ett påstående, en hypotes som ska prövas; lika mycket en fråga som ett påstående. ”Vår nuvarande missuppfattning” brukar jag säga. Är det så här saker och ting hänger ihop? Och är det här det bästa sättet att gestalta det? Vi vill veta vad du ser!

Organisationer som har tillgång till storformatskrivare tapetserar väggar och korridorer med modeller, samlas runt dem och ritar. Ibland breder de ut papper på golvet för att tillsammans stega sig igenom sina processer. Storformatskrivaren blir populär i organisationen. Det ligger något fantastiskt i det. Om vi verkligen vill ha engagemang och medskapande så är detta, det mest otippade verktyget i verktygslådan, även det viktigaste.    

På IRMs kontor har vi sedan många år tillbaka en storformatskrivare. Mycket av vårt sätt att utveckla hur vi gestaltar olika typer av modeller som informationsmodeller och förmågekartor hade inte varit möjligt utan den. Ofta tar jag med en rulle med modelldiagram till den kund jag är hos för tillfället. De hamnar på kundens korridorväggar och väcker nyfikenhet och intresse för vad vi gör.

Slutord

Det här var den sista artikeln i den fem delar korta artikelserien ”Försvar för enkla verktyg”. Jag har argumenterat för att en uppsättning vanliga verktyg som i de flesta fall redan nu finns tillgängliga från ditt ”skrivbord” är ett bättre alternativ för oss informationsmodellerare än de mer specialiserade verktyg som finns på marknaden.

Observera att inget av argumenten har varit att det är en billig och tillgänglig verktygslåda, även om det är sant. Ty det är ett argument som bör väga lätt. I stället har jag på punkt efter punkt velat visa att de enkla verktygen är de bästa verktygen. Ja, ofta till och med de enda verktyg som duger utmärkt för det vi behöver för att få till en hållbar och varaktig nytta i en verksamhet. 

Jag har skrivit detta utifrån min roll som informationsarkitekt. Men jag menar att det gäller i lika hög grad för de andra arkitekt-, analytiker- och utvecklarrollerna i våra organisationer. Behovet att arbeta modelldrivet, kommunicera och samverka är precis detsamma.

Det skulle vara intressant med en dialog runt detta. Vilka verktyg använder du? Har du gjort andra val än jag?

/Peter Tallungs, IRM

Nästa artikel i ämnet informationsarkitektur publiceras torsdag 27 maj. Då handlar det om notationer för informationsmodellering. Vilka finns det och vad skiljer dem åt?
Vill du prenumerera på denna artikelserie? Registrera din mailadress här.

Försvar för enkla verktyg – del 4: Modellbibliotek

I en större verksamhet kan vi ha hundratals modeller. Vi behöver hålla reda på, klassificera, lagra och hantera våra modelldokument. Vi behöver ett modellbibliotek. För detta finns det verktyg, så kallade ”Model Repositories”. Ofta är de integrerade i de specialiserade modelleringsverktygen. Men jag menar att man bygger ett bättre modellbibliotek själv med en enkel mappstruktur med vilken vanlig fillagring som helst, i molnet eller som katalogstruktur på en filserver.

Det som är viktigt är att bygga en bra struktur och arbetsprocess och att vårda och utveckla den. Det fixar inget verktyg i världen åt oss.

Mappstruktur för ett modellbibliotek

I bilden ovan visar jag ett exempel på en mappstruktur som jag har använt i många sammanhang. Varje modell har en övergripande mapp med samma namn som modellen. I exemplet ovan heter modellen ”Business Information Model”. Under denna finns tre mappar som återkommer för varje modell:

  • General Material
    En mapp för material som inte är en del av modellen men som är lämpliga att spara tillsammans med denna, till exempel olika typer av material som man utgått från när man modellerat.
  • Overview
    En mapp för en översikt över hela modellen. Där har man till exempel ett översiktsdiagram.
  • Subject Areas. En mapp med en undermapp för varje ämnesområde som modellen är indelad i. I exemplet ovan ser vi mapparna för ämnesområdena ”Customer” och ”Products”.

Modellen i detta exempel beskriver en hel verksamhet och är uppdelad i ett trettiototal ämnesområden. Varje ämnesområde har en egen mapp som samlar de modelldokument som beskriver ämnesområdet. Modelldokumenten för ett ämnesområde är alltid ett textdokument samt oftast en Visio-fil med detaljdiagrammet för området. Dokumenten är namngivna med modellens namn, ämnesområdets namn samt versionsdatum.

Sedan finns det för varje ämnesområde en arkivmapp, ”Archived”, för att arkivera äldre versioner av modelldokumenten.

På detta sätt har vi en lagringsstruktur som håller ordning på en modell som bärs av många olika dokument för sina olika delar, både text- och diagram.

En sån här struktur behövs inte i början av ett modelleringsarbete, när modellen inte riktigt har funnit sin form ännu. Då jobbar man kanske med ett enda stort diagram utan textbeskrivningar. Det är först när modellen och ämnesområdena någorlunda har funnit sin form som man behöver en fastare struktur.

För mindre omfattande modeller behöver man kanske inte mer än ett textdokument och ett diagram. Men i övrigt fungerar lagringsstrukturen för alla situationer. Jag har aldrig upplevt att den här strukturen inte räckt till.

Versionshantering

Vi behöver hantera versioner av dokument. Eftersom det vanligaste är att en ändring håller sig inom ett eller ett fåtal ämnesområden är det lämpligt att låta varje ämnesområde ha sin egen livscykel och historik.

Versionshanteringen går i ett sådant här modellbibliotek till på följande sätt:

  1. När du vill ändra något i ett ämnesområde öppnar du de aktuella versionerna av modelldokumenten för ämnesområdet. Ofta behöver du ändra i både textdokumentet och diagrammet samtidigt, så du behöver öppna båda.
  2. Du spar dessa direkt som nya versioner med samma namn men nytt versionsdatum.
  3. Gör de ändringar du vill göra. Efter varje enskild ändring loggar du den i ändringshistoriken för ämnesområdet, som finns först i textdokumentet. Ofta gör jag flera ändringar i rad. För att noggrant komma ihåg att logga varje ändring gör jag det direkt efter varje ändring. Det underlättas av att jag kan dela fönstret i Word så jag ser de två avsnitten samtidigt; ändringshistoriken i den övre delen och själva texten där jag ändrar i den nedre. Det är ofta lämpligt att inte bara skriva när och av vem ändringen gjordes, utan också varför.
  4. Spara och stäng det som nu har blivit de nya dokumentversionerna.
  5. Till sist flyttar du de tidigare dokumentversionerna till arkivkatalogen för ämnesområdet.

Om ändringen påverkar andra ämnesområden, eller själva översikten gör du på liknande sätt med dessa.

Publicering av den uppdaterade modellen, att göra den tillgänglig för en publik, är en egen historia som jag skriver om i nästa artikel i serien om enkla verktyg. Det är lämpligt att skilja själva publiceringen från den bakomliggande modellhanteringen. Publicering är ett eget beslut. Det är inte självklart att varje ändring ska publiceras direkt.

Fördelarna med enkla verktyg

Vad är då vitsen med detta minimalistiska verktyg gentemot speciella repository- och versionshanteringsverktyg. Jag ser följande fördelar:

1. Verktygsoberoende

Vi gör oss inte beroende av speciella verktyg och standarder, ofta proprietära, vilket gör att vi inte blir inlåsta och sårbara. Vi kan fritt välja lagringsform och också över tid byta lagringsform.

De specialiserade verktygen för dokumentlagring och versionshantering av modeller kommer och går. Våra modeller, speciellt informationsmodeller, men även förmågekartor är, om de är bra gjorda, stabila över tid och ger ett bestående värde för en verksamhet. Vi behöver därmed en större stabilitet och hållbarhet över tid för vårt bibliotek. Därför bör vi undvika inlåsning där vi kan så göra. Verktygsoberoendet ger oss den öppenhet, flyttbarhet och flexibilitet vi behöver för att arbeta på ett hållbart sätt med ett långsiktigt värde för vår verksamhet.

2. Makt över våra verktyg

Det här är kanske mer en mental och sociologisk aspekt men nog så viktig. Ett specialiserat verktyg är mycket mindre fritt än ett enklare och mer generellt verktyg. När vi arbeta med ett specialiserat verktyg betingas vi att göra på det sätt som verktyget tillåter eller styr oss att göra. Vi tenderar att sluta tänka själva. Verktyget befrämjar vissa strukturer och arbetssätt och det blir lätt så att det är just på det sättet vi gör, och inget annat. Vi tänker då inte aktivt ut vad som egentligen fungerar bäst för det vi behöver göra.

Vi bör alltid välja och använda verktyg som stödjer det vi behöver och vill göra, aldrig tvärtom.
För då blir vi mer som operatörer av ett visst verktyg än de utforskare och kaospiloter vi ska vara.

Det är viktigt att vi – det vill säga både vi som profession, vi som team, och vi som individer – självständigt och utifrån vår profession, erfarenheter och sammanhang utforskar, lär oss och utvecklar arbetssätt och strukturer som stödjer dessa arbetssätt. Det är så utveckling inom en profession går till.

Du kanske inte tror att det händer just dig, att det inte är någon risk att du blir styrd av verktygen du använder? Men vi ser det hända hela tiden i de verksamheter vi jobbar i. Våra verktyg styr oss mycket mer än vi är benägna att se. Enkla verktyg är friare och blockerar oss inte på samma sätt. 

3. Versionshistorik integrerad i modellen

Ett ämnesområde i en modell har en historia. Det är inte bara ett färdigt resultat. Historien bör vara en integrerad del av modellen om den verkligen ska kunna vara en plattform för gemensamt utforskande av en verksamhet.

En modell bör på sätt och vis vara lika mycket en avbildning av en pågående process som ett färdigt resultat. Modellen ska visa mer än bara ett snapshot av det färdiga resultatet. Jag vill också kunna se hur man kom dit och varför. Inte minst vill jag se vilka vägar man prövat och förkastat. Det rymmer mycket kunskap som har fångats och som vi bör ta vara på. Det är inte ovanligt att man behöver ompröva val som gjorts längre tillbaka.

Vi behöver därmed beskriva vilka ändringar som gjorts, när, av vem och ofta även varför. Detta är en viktig dokumentation av ämnesområdet och bör därför vara en integrerad del av modelldokumentet och bäras med i dokumentet var det än tar vägen. Det blir inte fallet med ett särskilt versionshanteringssystem. Därför behövs ändringshistoriken listas i själva textdokumentet.

4. Rätt detaljeringsgrad för versionshanteringen
Ett mer automatiserat versionshanteringssystem kan inte skilja på ändring och ändring. Det skapar en ny version så snart någon ändring är gjord oberoende av om det är en ändring jag behöver hålla reda på eller inte. Den finkornigheten är lämplig för till exempel programkod eller avtalstexter där varje ändring, om det så är ett flyttat komma eller stavningsrättning kan ha betydelse.

Men inte när det gäller dokument av den typen vi pratar om här. Enstaka rättningar av stavning eller formuleringar bör inte rendera i en ny version. I så fall drunknar vi i versioner. Vi behöver bara hålla reda på väsentliga ändringar. På så sätt får vi en historik som avspeglar ämnesområdets historik på en mer lämplig nivå.

Jag är säker på att det här är ett område med många åsikter. Hur ordnar ni ert modellbibliotek och er ändringshantering? Kanske du också har tips att förmedla?

/Peter Tallungs, IRM

Nästa del i miniserien om informationsmodellerarens verktyg publicerar vi torsdag 20 maj. Då handlar det om samarbetsverktyg.
Vill du prenumerera på artikelserien Informationsarkitektens tankar? Registrera din mailadress här.